Motmobbing.se Blog

september 9, 2009

Av: Fnitterling

Filed under: mobbing — motmobbing @ 1:15 e m

Till att börja, jag kan inte påstå att jag blivit mobbad. Egentligen hade jag varit ett utmärkt offer under högstadietiden. En lång, tystlåten hästtjej med inga som helst ambitioner att tillhöra varken det ena eller det andra gänget. Kanske var det detta som gjorde att jag inte blev mobbad? Jag var inte intressant, eftersom jag inte brydde mig om att tillhöra. Jag är den jag är och jag kan aldrig tillåta någon annan att tala om mig för att det inte duger. Jag må ha varit tystlåten men stackars den som retade upp mig. De små försök som gjordes att reta mig bleknade ganska snabbt då det visade sig att jag inte var det lätta byte mobbarna trodde. Men jag förstår rädslan som skapas av mobbing, känslan av att inte duga. Som beteendevetare inser jag hur stor effekt vi människor har på varandra, både i positiv och negativ bemärkelse.

Mobbing är ett lågt beteende. Ett sätt tillhörande djuren. Ett sätt att urskilja den svagaste ur flocken för att själv få tillhöra. Sist jag såg efter hade jag varken svans, päls eller ett hårt flockliv ute på savannen. Så varför skulla jag bete mig som ett djur? Varför skulle jag söka bekräftelse för min egen existens genom att flytta ner någon annan längre ner på rangstegen?

Jag är egensinnig. Går min egen väg. Jag är inte en del av flocken, jag trampar upp mina egna stigar. Jag har alltid omgett mig med vänner som av andra setts som annorlunda och avvikande på olika vis. Som om det skulle vara något negativt att vara avvikande. När en människa får vara sig själv, är hon/han som mest intressant. Hur trevligt är det att umgås med kloner? Spelar det någon roll vilka kläder man har på sig? Vilken frisyr man har? Inte för mig. För min del kan en person vara från yttre rymden utan att det bekommer mig. Så länge personen respekterar mig och den jag är.

Jag har två uppmaningar till er läsare. En till alla, en till de som mobbas eller har blivit mobbade.

1. Till alla: vi ser alla någon gång mobbing eller bråk. Var inte rädda för att gå emellan! Det kan kännas skrämmande att lägga sig i, jag vet eftersom jag gått emellan ett antal gånger. Men hur skrämmande det än känns för stunden, kommer er förmåga att påverka situationen göra gott i själ och hjärta. Ni kan stolta gå ifrån situationen med insikten att ni i alla fall försökte. Tillsammans kan vi göra skillnad och utrota den pest som mobbing är. Ingen har rätt att nedvärdera andra eller bete sig illa för att rädda sin egen bakdel.

2. Till mobbade och fd. mobbade: Ni är starka. Mycket starkare än ni tror. Ni kan mycket mer än ni inser. Ni duger precis som ni är. Vi är många som uppskattar mångfald. Gör inte avkall på er person för att försöka passa in. Det kommer en dag då allt lättar och då ni är glada att ni behöll er individualitet. Hitta vänner i andra sammahang än just den där ni känner er mobbade. En vän som lyssnar kan göra underverk! Och framförallt, försök få hjälp. Ni ska inte behöva gå igenom detta helvete. Ingen förtjänar det. Vi är många som är beredda att lyssna och gör allt vi kan om ni ber om hjälp.

—————————-
Så nåt? Så enkelt det är att skriva när man känner sig engagerad!

/Jenny

Annonser

september 6, 2009

Magdalena

Filed under: mobbing — motmobbing @ 4:20 e m

hejsan
nur ska jag ta detta igen då …
allt började i 3 an när jag var 9 år .. jagg är idag 32 år .
I början var det väl inte så farligt man trodde det skulle upphöra ,att de bara retades på skoj liksom att jag hade andra intressen än andra barn, hade långt fint lockigt hår var mkt avundsjukt ,men de gjorde narr av detta … Du är ful, ser ut som en padda jed din stora läpp … jag var troende på den tiden vilket jag inte är idag pga mobbingen förstörde den kristna synenh på mig med ,med tiden … jag var dum som kunde vara kristen och tro på gud mm mm allt var bara fel … Den ända plats jag var trygg var hemma med min mamma och pappa och min bror …
 
åren gick allt fortsatte och jag trycktes ner så långt att när jag var 12 år bestämde mig för att inte prata nåt mer alls i skolan skulle hålla tyst tills sommarlovet ….. det blev även en del sparkar i magen ,men det värsta var den psykiska mobbingen som hela tiden fans där med utfrysning skratt nä’r man kom viskningar och slag ord i ansiktet ….
 
Jag bytte skola till hösten i högstadiet ,ed hopp om att det skkulle bli bättre,men nån släkting till den värsta av dem alla i min gamla skola hade fått reda på att jag skulle komma till deras skola och så satte skiten i gång igen …. Då började min hälsa att spöka … magen pajade totalt på mig … migrän … och jag magrade ,men åt bra hemma,men inte i skolan jag vågade inte äta där… Rasterna blev till en plåga , toaltetten blev mitt gömställe på rasterna … jag skolkade och betygen tog stryk.. Mina föräldrar gjorde allt de kunde göra att tala med kurator mm mm … Skol syster sa åt mig att gömma mitt kors runt halsen då skulle de inte reta mig för min tro …. Jag sa till syster att då kan ju du gömma dina smycken med för att inte visa vad du har på dig … det var de dummaste att säga så till en av sina elever … Lärarna sa det var mkt inbillning , att inte vilja gå till skolan pga mobbingen att ha kraftig magkatarr vid 14 årsålder det var bara inbillning från deras håll ,sen sa de att man kan inte tro på en människa när det är fler aom säger en annan sak…
 
I 9 an orkade inte jag mera ,jag satte kniven i mina armleder ,men tack o lov får jag väl säga idag räddade min bror mig …
Skolan fick veta och det satte snurr på lärarana … Att det ska behöva gå så långt för att en sa försöka ta soitt eget liv innan de agerar ….
 
Mitt självförtroende var då i botten, allt de sa hade satt sig i min hjärna så jag såg ett missfoster i spegeln en ful jävla tönt som inte borde finnas på denna jord …
 
Gymnasiet var lugnt och mådde rätt bra,men rädslan fanns där hela tiden ….
 
Åren gick jag flytta hemifrån träffa en man och bodde med han och det var bra tills år 2000 så började saker att hända med mitt inre
djupa depprisioner , panikångest, sociala problem mm mm mm
 
Jag sökte inte läkare för dessa problem förrän det var sent jag bröt i hop … fick medicin och blev då bättre utan terapi
 
 
fick barn 2003 och mådde jätte bra fram till barn nr 2 kom 2006 då satte skiten i gång igen jag hade fått en son med ett handikapp och alla tanskar om mobbing och allt annat dök upp ,jag blev djupt deppad och fick väldiga ångestattacker och panik …
Jag blev sjukskriven och sen har jag bara jobbat 5 månader sen 2006 ,förutom arbetsträning då…
 
Nu är jag sjukskriven för ångest socila fobi ständig oror för allt och allt detta grundar sig i mobbingen i skolan och har satt djupa sår i min själ som nu har gjort att jag inte klarar av sociala kontakter och att ta kontakt med folk öga mot öga ,jag är rädd att mina barn ska bli mobbade mm mm allt kommer liksom upp igen fast i en annan dimension …
Ett slag i magen går snart över,men ett sår i själen läker aldrig …..
 
Tack för mig
Magdalena

september 5, 2009

Christina

Filed under: mobbing — motmobbing @ 4:41 e m

jag har sjælv blivit mobbad eller retad eller va man vill kalla de nær ja va mindre..førsta gången va nog nær ja va nånstans mellan 6-8 år ja blev retad før mitt blonda långa år (hade hår lite længre ner æn till røven då, dom æven drog av en ganska stor hårtuss så de blev till å klippa håret, några år efter blev jag kallad en massa idiotiska saker som ja førsøkt glømma bort tack vare att jag hade tandstællning då.
Sen i høgstadiet blev ja kallad gris face osv før ja inte va jætte smal som alla andra å ja gjorde en del dumma saker før att bli accepterad..å ja kan sæga de ångrar ja, ja va den som fick ”ta hand om” dom som blev mobbad dærfør blev ja mobbad så mycke sjælv. 😦

men som sagt førstår inte varfør folk ska hoppa på dom som har någonting som andra vill ha eller før att dom inte e jætte smala å fotomodells objekt som ung…de gør mig riktigt ledsen och arg.

skriver detta før du ville veta lite vad folk hade vart med om osv.
om du vill linka något av detta på hemsidan har du min tillåtelse.
Ha en bra fortsatt dag!

Christina

september 4, 2009

Från Jenny

Filed under: mobbing — motmobbing @ 9:47 e m

blev mobbad från 1an till 5an, men då bara av tjejer… jag hade rött hår som nu;) men det var inte accepterat då på den tiden, så jag blev helt utstött av alla tjejer på hela skolan…På den tiden var det ingen lärare som funderade på varför jag fick vara ensam heeeela rasterna, inte ens mina föräldrar brydde sej… Hatade skolan, och alla som gick där, kände mej så fruktanssvärt ensam!! Undrade hela tiden vad det var som var så fel på mej, vad hade jag gjort…..Jag hatade rasterna mest av allt!! Men under ett sommarlov träffade jag en kompis till sexan, hon blev mitt allt, mobbarna försökte komma åt mej, men jag hade Cissi, hon gick i min klass, började den terminen!!! Jag brydde mej inte längre, jag hade en vän!! Jag tog helt enkelt inte åt mej mer, då var det inte roligt längre, så dom slutade tillslut!!! Helt underbart:) Idag när jag ska handla och så… stöter jag på dom ibland, dom ser ut och vara tio år äldre än mej, och då känns det så himla bra:) för jag kommer aldrig glömma… Jag anklagar även lärararna då som inte alls fanns där ute bland oss, tycker det var även deras ansvar att se till att inget barn far illa… Vänligen Jennie

september 2, 2009

Mobbing

Filed under: Uncategorized — motmobbing @ 8:42 f m

En fundering varför kan man inte byta namn på särskola kan man inte hitta på något annat namn på en sån skola ofta är det elever som måste ha extra hjälp men det är som vanligt att folk tror att de är jätte konstiga

Jag som driver sidan motmobbing.se har aspberger ( damp adhd ) å skrivsvårigheter
å med sidan vill jag ta upp många saker som händer med mig å andra i livet

vi kan kalla mig för Anders och jag är en av dem som driver sidan men det är flera som inte vill vara ofentliga
så med sidan hoppas vi att man kan hjälpa folk som tror de är sj för det är ni inte

Hoppas at ni som läser på bloggen vill vara med å skriva texter om mobbing

 

Mvh Anders

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.