Från B5 *my*

Allting började när ett par flyttade till samma gata som mig, dom bodde mittemot mig. Dom blev kompisar med gatans idioter och såklart gick dom på mig, jag var inte stor men mullig. Min granne då, han kunde umgås med mig när varken hans syster var där eller ngn annan, när dom andra kom i närheten fryste dom ut mig, blev ner puttad i myrstack. Sen började jag förskolan och det var väl rätt så lungt, fick många vänner och alla vi började i samma klass sen på en skolan. Där blev jag mobbad för att jag skrev konstigt, efter ett tag kom det fram att min mamma sydde kläderna till mig så då började dom tracka på mig ännu mer och sa att jag var konstig,udda,fet,ful och äcklig. Det blev värre ju äldra vi blev, nertryckt i sand och lera flera gånger, dom snodde mina saker och förstörde kläderna för mig. Sen började jag högstadiet, alltså 7:an. Tänkte den dagen att idag ska det bli ändring, idag kanske det slutas. Dom första veckorna var lugna sen när folk började få syn på mig så börjades igen. Min så kallade ”bästa kompis” då gick emot mig dom som mobba mig på den andra skolan. Folk som gick i 9:an kasta saker på mig, putta in mig i skåp och skrek efter mig. Dom förstörde min cykel och höll på. Till slut orkade jag inte med det och hamna i en period då jag svalt mig själv, i samma period fann jag rakbladet och började med det. Sen i slutet av 8:an så träffa jag äntligen en kompis som ställde upp för mig, började supa och sånt. Men än idag får jag läsa saker som folk skriver om mig. Varje gång jag loggar in på bdb eller Lunar har man en kommentar om hur ful man är osvosv. Efter alla år med mobbning i en och samma stad så tog jag mitt pick och pack och flyttade 22 mil från min familj. Jag tycker inte någon ska behöva utsättas för så hemska saker, ingen människa är värd det.

B7 *lisa*

min mobbning började när jag gick i första klass,var ensam tjej bland tio pojkar gick i såkallad”specialklass” när jag kom upp i mellanstadiet blev det en större klass och där var jag mycket utanför stämde liksom inte in sedan bör jade helvetet på riktigt när jag började på högstadiet,blev kallad saker,utnytjad för jag var snäll,folk mobbade mej det blev att jag började skolka börja med droger,och jag var djupt depremerad uder dessa år,idag är jag 45år är gift har två fina barn som är mitt alt men vägen hit idag har varit lång och krokig,idag har en del av det som jag fick gå igen läkt men inte på långa vägar allt dom som gjorde mej mest illa kan jag tyvärr aldrig förlåta,för dom satte djupa sår i mitt hjärta men jag mår bättre för varje dag och år som går det som har hjälpt mej är min familj och det är jag mycket tacksam för.

jag vill även ge ett ord på vägen som du vill bli älskad ska du älska andra!!!!

SÅ NI SOM MOBBAR SKA VETA EN SAK ATT DET NI GÖR SÄTTER DJUPA SPÅR HOS DEN SOM BLIR MOBBAD

B11 *Fia*

Alltså ja, har alltid varit lite annorlunda. Började med att det var 2 stycken som alltid hackade på mig i lågstadiet, vilket jag tyckte var jättejobbigt. Jag kom ofta hem jätteledsen vill jag minnas.
I mellanstadiet blev det värre, eftersom jag lyssnade på ”bögband” som alla valde att kalla det. Dom började hacka på hur jag ser ut etc. Förra sommaren, innan jag började 6:an, så färgade jag håret och började sminka mig. När jag kom tillbaka till skolan så var det genast 7 resor värre, eftersom att det nu var hela högstadiet också. Jag blir dagligen kallad emo, blir mobbad för vad jag lyssnar på, vilka jag umgås med osv. Mina gamla vänner sviker mig hela tiden, ger mig konstiga blickar och liknande. Folk försöker alltid få det till att det är jag som är mobbaren, som bara försöker försvara mig själv. Jag mår väldigt dåligt mest hela tiden, men jag håller huvudet högt och kämpar. Jag hoppas verkligen att folk ska fatta hur sjukt och fel det är att trycka en människa närmare och närmare kanten. Dom som mobbar mig går i från 6 – 8:e klass. Inte så kul att försöka sätta sig upp mot åttorna när man själv går i sexan. Men som sagt var så kämpar jag för att dom ska sluta – för att jag ska slippa må fysiskt och psykiskt dåligt

B11 *Lisa*

Här kommer min berättelse om min mobbning.
Allt började när jag kom till första klass, jag var annorlunda.
Jag var blyg och vill inte prata med någon.
Men varje rast och varje hål timme, fick jag springa och låsa in mig,hann jag inte så sparkade de mig, kallade mig för både de ena och det andra.
Så höll det på till 6.e klass, Lärarna bara gick förbi det blundade för det.
Speciellt en gång så stod det ett gäng och höll i mig och skulle lägga en spindel i håret. Läraren som var rastvakt, tyckte det såg ut som att det var på skoj och gjorde inget åt det.
Sen den dagen så tål jag inte spindlar.
När sexan var slut så trodde jag att ett hopp skulle kunna komma då man bytte skola.
Men det gjorde det inte, det blev allt värre. De stoppade huvudet i toaletten och spolade, slog mig, och kallade mig öken namn.
Allt blev värre, t o m ena läraren i Matten började mobba mig för att jag inte kunde matte.
Så höll det på fram till nian. Då såg jag en annan som höll på att bli slagen, jag ställde mig i ringen och skyddade den andra sa åt henne att springa, jag tog smällarna för sista gången.
Lärarna gjorde återigen ingenting, och jag höll allt för mig själv. Men det kändes att jag fick något återupprättat när jag kunde skydda denna tjej.
När jag började Gymnasiet så blev det lugnare tills en lärare återigen sa att inför hela klassen att jag hade två rätt på provet och skrattade åt mig, när hon gjorde det för sista gången så fixade jag möte med rektorn, men det var lönlöst, hon trodde inte på mig, så man kan säga att jag inte har blivit trodd och inte sedd, och det har sårat mig mer än alla slag och ord som kommit.
Hur jag mår idag, så mår jag bra, jag låter inte det styra mig, istället för att se det som jobbiga minnen så har jag vänt detta till att genom alla dessa hårda slag som har gjort så att det blöder och alla hårda ord jag fått höra. och stenar som har kastats mot mig, har format mig till den jag är idag, och att jag har erfarenheten kvar att kunna hjälpa andra och förstå dem.
Idag hjälper jag dem, ska gå i skolor och informera om detta till elever och lärare.
Att kunna lyssna på en annan som har varit med om samma sak och faktiskt kunna säga ja jag förstår dig, och jag finns här, det betyder mkt.
Så mitt råd är hur svårt det än har varit så finns det alltid någon annan som kanske behöver just dig och just få höra orden ”jag förstår dig” Så ge aldrig upp, och låt inte mobbningen få styra era liv. Gör inte det, för man går miste om att se den som behöver bli sedd.. och om det finns någon som är mobbad just nu, gör inte som jag, håll inte det inombords utan gå till någon och prata som du har förtroende för.
Att vara den tysta och osynliga, dödar en sakta inombords. Så våga stå upp för dig själv, och se att du är värdefull o det finns bara en av dig.
Glöm inte det.
Kan inte skriva i detalj allt jag varit med om för det skulle bli en lång läsning och en stor bok. Så jag hoppas att ni får en viss inblick vad jag vart med om..
Allt gott till er alla som läser detta…..

B10 *Kalle*

Jag blev mobbad mellan årskurs 2 till 9. Allt började med att ungarna sa ”vad ful du är” till mig, detta pågick fram tills i 6:an, då började allt eskalera till grövre saker. När jag började i 7:an fick jag fortfarande höra ”vad ful du är”, vilket har satt stora spår i mitt självförtroende men idag vet jag att jag ser bra ut, oavsett vad andra tycker.

Mellan årskurs 7-9 har jag fått bakhuvudet slaget i skåp, betongväggar, golv, asfalt, ja allt som man kan slå ett huvud i, fått en järnfil avslagen i ryggen så hårt att den gick av, varit utfryst från klassen, varit mordhotad flera gånger, när jag gick i 7:an sparkade en kille mig så hårt mellan benen att jag åkte in för akut operation av vattenbråck. Fick veta efter operationen att jag kanske inte skulle kunna bli pappa, men idag har jag en son på snart 1½ år. Kommer tyvärr inte ihåg allt som jag blev utsatt för.

Det konstiga i det hela är att min mor var med i en förening som hette Föräldrar Mot Mobbing men märkte inte när hennes enda son ständigt hade ont i magen, mådde alltid dåligt före och efter skolan i 7 års tid. Allt mobbing som man blev utsatt för gjorde att jag aldrig fick ett G i skolan, inte vad jag minns iaf.

Allt slutade när jag började gymnasiet, kom ifrån alla idioter, började styrketräna som en besatt för att ingen skulle kunna sätta sig på mig igen. Idag 10 år efter gymnasiet är jag starkare i psyket och fysikt än vad jag var 1996. Ibland får jag perioder när jag känner mig mindre snygg och värdelös men vet att det inte stämmer.

Idag är det ingen som vågar göra något mot mig, har mött mina demoner några gånger och som vanligt kommer dom aldrig ihåg vad dom har gjort. Idag backar jag inte om någon råkar illa ut. Ska kämpa och se med öppna ögon den dagen min son börjar skolan och bekämpa ev mobbing mot honom. Ingen är värd att bli nertryckt i skorna!

B8 *sara*

När jag gick i 4:de klass så hade jag problem med magen. vilket gjorde att jag fick gaser. detta började endel i klassen reta mig för. när de märkte att jag tog åt mig så fortsatte de. de flesta i min klass började reta mig och efter att tag blev det hela skolan. När de märkte att de kunde göra nästan vad som helst för att jag skulle reagera så gjorde de vad som helst. Jag orkade inte mer. De fick mig att känna mig värdelös och som om jag inte var värd att leva. Jag hade en äkta vän. Det enda lärarna gjorde var att fråga om jag ville byta klass. men vad skulle de hjälpa mig om det var hela skolan som mobbade mig. Det skulle ju bara bli värre. Detta pågick tills jag började i 6:an. Då fick jag en lärare som bestämde sig för att ta tag i det. I början kände jag ingen skillnad. Jag började att fundera på att ta livet av mig. Men tillslut bestämde jag mig för att jag skulle stå ut och se om det blev bättre när jag skulle byta skolan i sjuan. Men Min lärare i sexan tog tag i det och det blev bättre. men än idag har jag svårt för att se dessa personer. jag blir så frustrerad och fattar inte varför de mobbade mig. det var ju inget fel på mig. Men detta har gjort mig starkare som person även om jag var osäker i början och så fort jag ser någon som blir mobbad eller start till mobbing så säger jag ifrån. när jag fick veta att min kompis bror blev mobbad så blev jag så frustrerad att jag hade lust att skolka från min nuvarande skola fara dit och göra något åt det.

Mitt tips till dig som blir mobbad: Ta inte åt dig. säg ifrån och stå för den du är. det är inget fel på dig. var stolt för den du är. Och var inte rädd att säga till någon det kan göra det lättare att hantera det.

B4 *Lisa*

Mobbningen mot mej började lätt i 6:an å fortsatte med under hela högstadiet.. Nästan iaf.. Då va ja blyg, osäker, lite rund, glasögon, å hade långt hår som ja va väldigt stolt över.. I skolan så spottade dom snus på mej, tuggade pappersbitar fick ja i håret, glass pinnar kastade på mej, tuggummi i håret, de skrev hora på mitt skåp, tog min skåp nyckel, knuffningar in i väggarna.. Ja de va i stort sett min vanliga dag på skolan, efter ett år orkade ja inte längre å tog upp de med min pappa, så han började komma till skolan på möten, lärarna pratade med min klass varje vecka, men de hjälpte inte eftersom hela skolan va med i mobbningen mot mej.. Men efter en termin i 9:an hade ja fått nog å försökte ta livet av mej.. Efter de tror ja att alla hade fått en riktigt väckarklocka, tror att rektorn hade kallat till ett möte för hela skolan, och efter 2 veckor kom ja tillbaka vill skolan å alla tar vänliga mot mej.. Tjejerna i klassen frågade om ja ville me ner på stan, om vi skulle ta en fika mm.. Nu idag så mår ja väldigt dåligt, för ja fick ingen hjälp av bup, ja klarar fortfarande inte av att träffa de som mobbade mej, vilket skapar problem eftersom de jobbar över allt i samhället.. Jag vågar helt enkelt inte eftersom en liten röst i huvudet säger att om ja gör de så kommer de va elaka mot mej igen.. Ja tror att lärarna å rektorn försökte men visste inte hur.. Men de har lämnat stora ärr hos mej å ja kommer aldrig bli mej själv igen.. Detta va min historia.. I stora drag iaf.. Hoppas att den kan hjälpa någon annan, så att någon där ute förstår att de inte e själva.. Kram *Lisa*

B3 *Lina*

Jag är 47 år idag och har fått diagnos adhd, det var efter att mina barn fick diagnos som jag gjorde utredning. Jag var som barn livrädd för allt enligt mig dum i huvet och totalt värdelös. jag var ett barn som var lätt att frysa ut. jag var inte fysiskt mobbad utan det var hela attityden mot mig som var så fel jag fick gå ensam på rasterna blev alltid sist utvald på gympan. ingen såg mig jag var genomskinlig, Har i hela mitt liv gått med känslan av att jag inte duger, eftersom jag var knubbig som barn har jag ju också levt med det hela mitt liv att jag är tjock. har nyss avslutat ett år med en psykolog som har hjälpt mig förstå att jag duger spm jag är. När mina barn sen har blivit utsatta för viss mobbing i skolan har jag blivit totalt galen att mina barn skulle få leva med det som jag gjort i hela livet skulle göra mig galen. skulle kunna skriva en hel bok om detta. tack för ditt engagemang, och du det ÄR inte oss det är fel på det är DOM många kramar från *Lina*

Från B1 *Anna*

Jag blev mobbad mellan 1997-2002, från årskurs fyra till nio. Mest psykiskt då mina tidigare kompisar frös ut mig bara för att jag valde att umgås med någon de inte gillade, i femman blev jag hotad med stryk efter skolan av en högstadieelev så jag vågade inte gå hem, vi kontaktade rektorn om det och min lärare så jag fick hjälp den gången.

I högstadiet fick jag mitt skåp uppbrutet och de skrev bland annat ‘hora’, ‘fitta’, ‘lebb’ på skåpdörren så jag fick byta till en annan korridor där det hela tiden var en massa folk som gick förbi men det spelade ingen roll för jag blev fortfarande illa behandlad. På rasten en gång i nian kastade några killar isbollar med stenar i på mig så jag slutade gå ut på rasterna och fick gömma mig i biblioteket. Vi gick till rektorn flera gånger och försökte stoppa det men han förnekade att det fanns mobbning på den skolan.

Tack vare det som hände var jag nära att ta livet av mig, jag hade planerat att gå hem och ta en massa tabletter när jag var fjorton men en lärare räddade mitt liv den dagen så jag lyckades aldrig. Hon konfronterade mig och ville veta vad som hade hänt. Jag berättade precis som det var.

I gymnasiet bröt en rejäl depression ut eftersom jag insåg vad som verkligen hade hänt. Tidigare har jag mest trott att det bara var så att jag blev retad lite ibland.

Idag mår jag bättre men har svårt för att lita på folk eftersom jag är van vid att få höra skitsnack och rykten om mig som inte är sanna, så jag har svårt att riktigt kunna släppa någon nära mig. Det tog flera års terapi för att jag skulle komma över vad jag hade vart med om.